Bokhandlaren i Kabul

Inför kursens tredje blogguppgift har jag läst Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Jag var en av många som följde Åsnes rapportering i Irak och efter det hävdar jag med bestämdhet att det behövs både kvinnlig och manlig rapportering i alla situationer. Hennes språk var ett annat, hon berörde på ett annat sätt. Hennes vackra, ofixade uppenbarelse i tv-rutan var ett stort steg framåt för västerländsk nyhetsrapportering och kvinnosyn. Fjärran mascaran hade hon ett allvarligt budskap, som togs på allvar.

Mot denna bakgrund menar jag att ingen man hade kunnat skriva en bok som Bokhandlaren. Ett samhälle som nästan helt stängt in kvinnor kan inte ärligt beskrivas av en man. Intressant är dock fenomenet som Seierstad beskriver och som jag själv upplevt på resande fot; hur man som vit västerländsk kvinna på gott och ont uppfattas som en aning androgyn, man kan gå både mellan kvinnornas och männens rum.

Jag saknade ”jaget” i boken. Som vit, västerländsk, kvinnlig läsare saknade jag hennes upplevelser. Henne som jag kan identifiera mig med. Jag saknade någon slags återgivning av de många grälen hon beskriver att hon och ”Sultan” hade.

Samtidigt som jag framför detta önskemål inser jag att just detta, att hon lämnade sig själv utanför, var nödvändigt för att hon skulle kunna berätta det hon berättar. Det finns något farligt i det också, nämligen att man som läsare vaggas in i tron att författaren inte dömer. Men, det finns ingen objektivitet – allting är subjektivt och beroende av kulturell hemvist och erfarenhet. En asiatisk kvinna hade antagligen skrivit en annorlunda berättelse.

Seierstad använder sig av romanformen, vilket är det som räddar upp situationen. Någonstans har man som läsare lärt sig att romaner är fiktion och inte fakta, således höll i alla fall jag ett vakande öga över mig själv… men, det är svårt att granska kritiskt när man inte har någon annan informationskälla. Vi saknar informationskällor från inifrån andra kulturer. Seierstad är en efterlängtad, välbehövlig pionjär.

Svårigheten med romanformen är, så som många läsare också påpekat, att det är svårt att veta vad som är självupplevt och vad som är återberättat. Där kommer vi åter till den nyss berörda sanningsfrågan.

Kanske kan man kalla Bokhandlaren för dokumentär roman eller ett verk i genren litterär journalistik men denna terminologi har, som jag upplever det, då bara syftet att ge titeln tyngd och ge boken den respekt den förtjänar i form av samhällsgranskare och omvärldsupplysare. Till syvende og sidst så är det en roman; en berättelse som balanserar mellan det dokumentära och det fiktiva, mellan det självupplevda och det återberättade, mellan sanningen och myten. Språket är enkelt, kapitlen korta och de historiska parallellerna redogjorda för. Det är en långsam, ganska desillusionerad vardag som beskrivs, fint återgiven i det långsamma språket och resonerandet.

Jag bestämde mig för att sanningsfrågan är irrelevant. Det som är viktigt att ta med sig är vetskapen att Seierstad faktiskt var där och att ”Sultan” faktiskt finns i någon form och att det händer nu, inte då. Det faktum att det är en norska som skriver gör att man inte kan distansera sig som man annars säkert hade gjort. Jag är övertygad om att det faktum att det är en kvinna som skriver gör att man förhåller sig annorlunda till den. Oavsett om man vill det eller ej. Jag blev mycket illa berörd av boken; upplevde mig både som offer och förövare. Desillusionen förde jag strax över på mitt eget liv och jag ägnade många dagar efter att jag slöt pärmarna åt att fundera över huruvida jag som skandinavisk kvinna egentligen kan kalla mig fri. Jämställdheten är det illa med även här… genom att berätta om en annan kultur lyfter Seierstad frågor om vår egen.

Boken är viktig och välskriven; det läsaren behöver ha med sig är inte bokstavlig sanning utan det faktum att kvinnorna i den mest solrika delen av världen lider av D-vitaminbrist för att de inte tillåts exponera huden för solens strålar och att det faktiskt finns idag existerande samhällen där högt utbildade män tar sig rätten att kalla en kvinna hora ifall hon går på promenad med en man.

Det säger en del om samhället och vilka arv folk bär med sig, oavsett om man är född här eller där. Hennes målgrupp är tydlig, hennes syfte är tydligt. Seierstad har lyckats.