Pressetiska funderingar

I Londons tunnelbana finns det tillfälle att fundera mycket över pressetik. Gratistidningarna är många och alla läser dem. Thelondonpaper var den allra vanligast förekommande, tätt efterföljd av London Metro. Veckans största nyhet var rättegången mot en seridemördare som blev dömd till livstidsfängelse efter att ha mördat ett antal kvinnor vid busshållsplatser. En annan stor nyhet var att mannen i ett Londonbaserat par, som firade sin förlovning i Karibien, råkat ut för ett våldsamt överfall där hans genitalier blev svårt knivskurna.

I dessa, samt övriga nyheter som fanns återgivna i tidningen står namn, ålder och hemort angivna, dessutom fanns det bilder på alla inblandade.

Jag har som utlänning naturligtvis ingen som helst möjlighet att identifiera dessa personer men de blir ju tveklöst kända i Storbritannien. Är det verkligen i allmänhetens intresse att även de kvinnor som lyckats undgå seriemördare namnges? Det är ju mycket tveksamt att det underlättar brottsoffrets kamp för att återkomma till ett normalt vardagsliv. Liksom det väl inte är direkt en bra start för ett ungt förlovat par att vara rikskända för att mannens penis blivit skuren i bitar och åter ihopsydd. Det är sensationsnyheter för en gratis tidning, en kvällstidning. De är inte beroende av lösnummerförsäljning men väl av att folk tycker det är värt att annonsera. Jag som läsare tycker dock det känns nästan generande att läsa sådana uppgifter.

Hur gör då de svenska motsvarande tidningarna? Ja, faktum är att det alltför ofta finns precis lika vidriga sensationslystna nyhetsartiklar att läsa. Som ”Emma” i bloggen Opassande konstaterar när hon skriver angående att Hagamannens person- och familjeuppgifter publicerades, så anser jag det har ett mycket tveksamt nyhetsvärde och säkerligen försvårar hans rehabilitering.

Jag ställer mig liksom Opassande frågan om huruvida gratistidningar och kvällstidningarna lyder under pressetikens regler eller ej; är de ens att betrakta som tidningar längre? Är de inte i stället sensationsmagasin? Hur ska jag som läsare förhålla mig till dem? Törs jag ha förtroende för de nyheter som publiceras? Denna min osäkerhet tycker jag är skrämmande eftersom jag vet att flertalet i min generation uteslutande läser dessa tidningar.

Just när man betraktar svenska media med ett utrikesperspektiv är bloggen Det progressiva USA en intressant läsning. Hen skriver mycket om de svenska tidningarnas totala inkonsekvens när det gäller att hänga ut namn eller ej.

Var framgår det av POs riktlinjer vad som är att visa offer och övriga inblandade största möjliga hänsyn?! Vem prövar egentligen publiceringen av namn och bild? Och hur kan det skilja sig så mycket mellan sådana kulturellt närliggande länder?

PO har avgjort några fall till anmälarens fördel just när det handlat om publicering av känsliga personuppgifter. Det var Trollhättans Tidning/Elfsborgs Läns Allehanda (TTELA) som publicerade känsliga uppgifter om en kvinna, hennes relation och hennes moderskap. En kvinnas rätt att besluta över sin kropp och sitt liv är en kontroversiell fråga i medier tyvärr, det är som att svenska medier ibland övertar USAs konservativainställning till äktenskap, moderskap och kvinnorollen, på något annat vis kan jag inte förklara tidningens bristande förståelse för att publiceringen av de publicerade uppgifterna från rättegången skulle innebära oerhörda konsekvenser för de inblandade. Artikeln finns att läsa här: http://www.po.se/Article.jsp?article=17633&avd=arenden_beslut

I artikeln Underbetyg åt Sverige en studie om pressetik på DNdebatt (som står hänvisat till på kursbloggen) står följande att läsa:

”Journalistikens utveckling har redan lett till stark kritik mot många avarter, särskilt när det gäller intrång i människors privatliv. Undersökningar visar att allmänhetens medieförtroende tenderar att minska för de kommersiellt orienterade medierna. Frågan är hur medierna hanterar sin självsanering.”

Pressetiken bygger på självinsikt och självdistans; var finns plats för moral i detta reklamstyrda, lösnummerstidevarv? POs pressetiska punkter låter nog så självklara när man läser dem. Men vad har de att säga inför internationell och kapitalistisk påverkan och i det enormt höga tempo som gäller i dagens mediapublicering?

Den tveklöst mest intressanta läsningen när det kommer till pressetik, respekt för sin omgivning och förhållande till sanning och korrekthet är the Elements of Journalism. Det verkar som att Jesper Strömbäck läste den boken innan han skrev sin mycket välformulerade krönika angående POs första pressetiska punkt: ” Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling” PO fortsätter i sin tredje punkt med att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten, vilket Strömbäck också kommenterar.

Efter några dagar på resande fot, både utomlands och i Sverige, helt utelämnad åt gratispress och kvällstidningslöpsedlar inser man att Strömbäck tyvärr har rätt, den tredje pressetiska punkten på POs hemsida beaktas inte. Moralen står slätt emot Mammon.

Jag vill avsluta med ett vältaligt citat från det redan citerade inlägget på DN debatt:

”Dagens svenska medier styrs av ett lappverk av lagar och regler som byggts på efter hand. Regelverket har blivit föråldrat och fungerar inte tillfredsställande i dagens mediemiljö där globalisering, internet och andra tekniska förändringar suddar ut traditionella gränser mellan olika slags medier.”