GöteborgsFria Tidning tar på sina inrikessidor upp nyheten om 23-årige eritreanen Jamil Burhan som efter Migrationsverkets beslut, trots att han är en känd regimkritiker, ska avvisas till diktaturen Eritrea. Inget land förutom Sverige vill avvisa till Eritrea och de personer som har utvisats från t ex Malta och Djibouti (2002 och 2004) har alla fängslats och försvunnit, ett flertal antas ha avlidit till följd av tortyr.
Detta är en nyhet som tagits upp då och då i andra nyheter, framförallt när Jamil ställde till sådant motstånd vid första avvisningsförsöket att piloten för det specialchartrade planet vägrade lyfta. Nyheten stämmer mycket väl med FriaTidningars policy och då tidningen ges ut en gång i veckan arbetar de inte med "dagssländsnyheter" utan vill bära fram andra perspektiv än de som vanligtvis presenteras i media. Tidningen ägs dessutom av de som skriver den och de törs därför vara mer samhällskritiska än den genomsnittlige tidningen.
Berättelsen om Jamil berör, det är en process som känns oumbärligt lång även för läsaren, man hör om honom än här, än där - kan ingenting göras? Det hela låter ju vansinnigt. Amnesty försöker men de verkar inte heller ha något inflytande. Artikeln förmedlar hopplöshet och kritik mot Migrationsverket och vår svenska flyktingpolitik. Detta är en nyhet som är viktig för att den säger en hel del om det land vi lever i och var våra skattepengar går (Migrationsverket anser sig ha råd med specialchartrade flygplan men de följer inte upp avvisningar) men den berör också läsarens humana strängar. De flesta borde intressera sig för den. Å andra sidan är den tragisk och tycks vara totalt utan ljusning, alltså orkar kanske inte läsare med den - kanske ett skäl till varför Jamils öde inte följs upp i så stor utsträckning i dagstidningarna och andra medier.
Erik Olausson skriver mycket om att en nyhet ska vara någorlunda enkel, ha allmänintresse och väcka känslor. Jamil väcker känslor men en avvisning leder in i en komplicerad och rörig flykting- och asylpolitik... det är betydligt lättare för de flesta läsarna att tänka att ja ja, jag är ju svensk det berör inte mig och Migrationsverkets förvar i Märsta är ljusår bort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar