Bokhandlaren i Kabul

Inför kursens tredje blogguppgift har jag läst Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Jag var en av många som följde Åsnes rapportering i Irak och efter det hävdar jag med bestämdhet att det behövs både kvinnlig och manlig rapportering i alla situationer. Hennes språk var ett annat, hon berörde på ett annat sätt. Hennes vackra, ofixade uppenbarelse i tv-rutan var ett stort steg framåt för västerländsk nyhetsrapportering och kvinnosyn. Fjärran mascaran hade hon ett allvarligt budskap, som togs på allvar.

Mot denna bakgrund menar jag att ingen man hade kunnat skriva en bok som Bokhandlaren. Ett samhälle som nästan helt stängt in kvinnor kan inte ärligt beskrivas av en man. Intressant är dock fenomenet som Seierstad beskriver och som jag själv upplevt på resande fot; hur man som vit västerländsk kvinna på gott och ont uppfattas som en aning androgyn, man kan gå både mellan kvinnornas och männens rum.

Jag saknade ”jaget” i boken. Som vit, västerländsk, kvinnlig läsare saknade jag hennes upplevelser. Henne som jag kan identifiera mig med. Jag saknade någon slags återgivning av de många grälen hon beskriver att hon och ”Sultan” hade.

Samtidigt som jag framför detta önskemål inser jag att just detta, att hon lämnade sig själv utanför, var nödvändigt för att hon skulle kunna berätta det hon berättar. Det finns något farligt i det också, nämligen att man som läsare vaggas in i tron att författaren inte dömer. Men, det finns ingen objektivitet – allting är subjektivt och beroende av kulturell hemvist och erfarenhet. En asiatisk kvinna hade antagligen skrivit en annorlunda berättelse.

Seierstad använder sig av romanformen, vilket är det som räddar upp situationen. Någonstans har man som läsare lärt sig att romaner är fiktion och inte fakta, således höll i alla fall jag ett vakande öga över mig själv… men, det är svårt att granska kritiskt när man inte har någon annan informationskälla. Vi saknar informationskällor från inifrån andra kulturer. Seierstad är en efterlängtad, välbehövlig pionjär.

Svårigheten med romanformen är, så som många läsare också påpekat, att det är svårt att veta vad som är självupplevt och vad som är återberättat. Där kommer vi åter till den nyss berörda sanningsfrågan.

Kanske kan man kalla Bokhandlaren för dokumentär roman eller ett verk i genren litterär journalistik men denna terminologi har, som jag upplever det, då bara syftet att ge titeln tyngd och ge boken den respekt den förtjänar i form av samhällsgranskare och omvärldsupplysare. Till syvende og sidst så är det en roman; en berättelse som balanserar mellan det dokumentära och det fiktiva, mellan det självupplevda och det återberättade, mellan sanningen och myten. Språket är enkelt, kapitlen korta och de historiska parallellerna redogjorda för. Det är en långsam, ganska desillusionerad vardag som beskrivs, fint återgiven i det långsamma språket och resonerandet.

Jag bestämde mig för att sanningsfrågan är irrelevant. Det som är viktigt att ta med sig är vetskapen att Seierstad faktiskt var där och att ”Sultan” faktiskt finns i någon form och att det händer nu, inte då. Det faktum att det är en norska som skriver gör att man inte kan distansera sig som man annars säkert hade gjort. Jag är övertygad om att det faktum att det är en kvinna som skriver gör att man förhåller sig annorlunda till den. Oavsett om man vill det eller ej. Jag blev mycket illa berörd av boken; upplevde mig både som offer och förövare. Desillusionen förde jag strax över på mitt eget liv och jag ägnade många dagar efter att jag slöt pärmarna åt att fundera över huruvida jag som skandinavisk kvinna egentligen kan kalla mig fri. Jämställdheten är det illa med även här… genom att berätta om en annan kultur lyfter Seierstad frågor om vår egen.

Boken är viktig och välskriven; det läsaren behöver ha med sig är inte bokstavlig sanning utan det faktum att kvinnorna i den mest solrika delen av världen lider av D-vitaminbrist för att de inte tillåts exponera huden för solens strålar och att det faktiskt finns idag existerande samhällen där högt utbildade män tar sig rätten att kalla en kvinna hora ifall hon går på promenad med en man.

Det säger en del om samhället och vilka arv folk bär med sig, oavsett om man är född här eller där. Hennes målgrupp är tydlig, hennes syfte är tydligt. Seierstad har lyckats.

Pressetiska funderingar

I Londons tunnelbana finns det tillfälle att fundera mycket över pressetik. Gratistidningarna är många och alla läser dem. Thelondonpaper var den allra vanligast förekommande, tätt efterföljd av London Metro. Veckans största nyhet var rättegången mot en seridemördare som blev dömd till livstidsfängelse efter att ha mördat ett antal kvinnor vid busshållsplatser. En annan stor nyhet var att mannen i ett Londonbaserat par, som firade sin förlovning i Karibien, råkat ut för ett våldsamt överfall där hans genitalier blev svårt knivskurna.

I dessa, samt övriga nyheter som fanns återgivna i tidningen står namn, ålder och hemort angivna, dessutom fanns det bilder på alla inblandade.

Jag har som utlänning naturligtvis ingen som helst möjlighet att identifiera dessa personer men de blir ju tveklöst kända i Storbritannien. Är det verkligen i allmänhetens intresse att även de kvinnor som lyckats undgå seriemördare namnges? Det är ju mycket tveksamt att det underlättar brottsoffrets kamp för att återkomma till ett normalt vardagsliv. Liksom det väl inte är direkt en bra start för ett ungt förlovat par att vara rikskända för att mannens penis blivit skuren i bitar och åter ihopsydd. Det är sensationsnyheter för en gratis tidning, en kvällstidning. De är inte beroende av lösnummerförsäljning men väl av att folk tycker det är värt att annonsera. Jag som läsare tycker dock det känns nästan generande att läsa sådana uppgifter.

Hur gör då de svenska motsvarande tidningarna? Ja, faktum är att det alltför ofta finns precis lika vidriga sensationslystna nyhetsartiklar att läsa. Som ”Emma” i bloggen Opassande konstaterar när hon skriver angående att Hagamannens person- och familjeuppgifter publicerades, så anser jag det har ett mycket tveksamt nyhetsvärde och säkerligen försvårar hans rehabilitering.

Jag ställer mig liksom Opassande frågan om huruvida gratistidningar och kvällstidningarna lyder under pressetikens regler eller ej; är de ens att betrakta som tidningar längre? Är de inte i stället sensationsmagasin? Hur ska jag som läsare förhålla mig till dem? Törs jag ha förtroende för de nyheter som publiceras? Denna min osäkerhet tycker jag är skrämmande eftersom jag vet att flertalet i min generation uteslutande läser dessa tidningar.

Just när man betraktar svenska media med ett utrikesperspektiv är bloggen Det progressiva USA en intressant läsning. Hen skriver mycket om de svenska tidningarnas totala inkonsekvens när det gäller att hänga ut namn eller ej.

Var framgår det av POs riktlinjer vad som är att visa offer och övriga inblandade största möjliga hänsyn?! Vem prövar egentligen publiceringen av namn och bild? Och hur kan det skilja sig så mycket mellan sådana kulturellt närliggande länder?

PO har avgjort några fall till anmälarens fördel just när det handlat om publicering av känsliga personuppgifter. Det var Trollhättans Tidning/Elfsborgs Läns Allehanda (TTELA) som publicerade känsliga uppgifter om en kvinna, hennes relation och hennes moderskap. En kvinnas rätt att besluta över sin kropp och sitt liv är en kontroversiell fråga i medier tyvärr, det är som att svenska medier ibland övertar USAs konservativainställning till äktenskap, moderskap och kvinnorollen, på något annat vis kan jag inte förklara tidningens bristande förståelse för att publiceringen av de publicerade uppgifterna från rättegången skulle innebära oerhörda konsekvenser för de inblandade. Artikeln finns att läsa här: http://www.po.se/Article.jsp?article=17633&avd=arenden_beslut

I artikeln Underbetyg åt Sverige en studie om pressetik på DNdebatt (som står hänvisat till på kursbloggen) står följande att läsa:

”Journalistikens utveckling har redan lett till stark kritik mot många avarter, särskilt när det gäller intrång i människors privatliv. Undersökningar visar att allmänhetens medieförtroende tenderar att minska för de kommersiellt orienterade medierna. Frågan är hur medierna hanterar sin självsanering.”

Pressetiken bygger på självinsikt och självdistans; var finns plats för moral i detta reklamstyrda, lösnummerstidevarv? POs pressetiska punkter låter nog så självklara när man läser dem. Men vad har de att säga inför internationell och kapitalistisk påverkan och i det enormt höga tempo som gäller i dagens mediapublicering?

Den tveklöst mest intressanta läsningen när det kommer till pressetik, respekt för sin omgivning och förhållande till sanning och korrekthet är the Elements of Journalism. Det verkar som att Jesper Strömbäck läste den boken innan han skrev sin mycket välformulerade krönika angående POs första pressetiska punkt: ” Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling” PO fortsätter i sin tredje punkt med att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten, vilket Strömbäck också kommenterar.

Efter några dagar på resande fot, både utomlands och i Sverige, helt utelämnad åt gratispress och kvällstidningslöpsedlar inser man att Strömbäck tyvärr har rätt, den tredje pressetiska punkten på POs hemsida beaktas inte. Moralen står slätt emot Mammon.

Jag vill avsluta med ett vältaligt citat från det redan citerade inlägget på DN debatt:

”Dagens svenska medier styrs av ett lappverk av lagar och regler som byggts på efter hand. Regelverket har blivit föråldrat och fungerar inte tillfredsställande i dagens mediemiljö där globalisering, internet och andra tekniska förändringar suddar ut traditionella gränser mellan olika slags medier.”

Migrationsverkets försökskanin heter Jamil Burhan

GöteborgsFria Tidning tar på sina inrikessidor upp nyheten om 23-årige eritreanen Jamil Burhan som efter Migrationsverkets beslut, trots att han är en känd regimkritiker, ska avvisas till diktaturen Eritrea. Inget land förutom Sverige vill avvisa till Eritrea och de personer som har utvisats från t ex Malta och Djibouti (2002 och 2004) har alla fängslats och försvunnit, ett flertal antas ha avlidit till följd av tortyr.

Detta är en nyhet som tagits upp då och då i andra nyheter, framförallt när Jamil ställde till sådant motstånd vid första avvisningsförsöket att piloten för det specialchartrade planet vägrade lyfta. Nyheten stämmer mycket väl med FriaTidningars policy och då tidningen ges ut en gång i veckan arbetar de inte med "dagssländsnyheter" utan vill bära fram andra perspektiv än de som vanligtvis presenteras i media. Tidningen ägs dessutom av de som skriver den och de törs därför vara mer samhällskritiska än den genomsnittlige tidningen.
Berättelsen om Jamil berör, det är en process som känns oumbärligt lång även för läsaren, man hör om honom än här, än där - kan ingenting göras? Det hela låter ju vansinnigt. Amnesty försöker men de verkar inte heller ha något inflytande. Artikeln förmedlar hopplöshet och kritik mot Migrationsverket och vår svenska flyktingpolitik. Detta är en nyhet som är viktig för att den säger en hel del om det land vi lever i och var våra skattepengar går (Migrationsverket anser sig ha råd med specialchartrade flygplan men de följer inte upp avvisningar) men den berör också läsarens humana strängar. De flesta borde intressera sig för den. Å andra sidan är den tragisk och tycks vara totalt utan ljusning, alltså orkar kanske inte läsare med den - kanske ett skäl till varför Jamils öde inte följs upp i så stor utsträckning i dagstidningarna och andra medier.
Erik Olausson skriver mycket om att en nyhet ska vara någorlunda enkel, ha allmänintresse och väcka känslor. Jamil väcker känslor men en avvisning leder in i en komplicerad och rörig flykting- och asylpolitik... det är betydligt lättare för de flesta läsarna att tänka att ja ja, jag är ju svensk det berör inte mig och Migrationsverkets förvar i Märsta är ljusår bort.

Staten betalar slavlöner via SVEAskog

I Studio Ett, SR P1s samhällsgranskande program så kunde man idag höra ett inlägg om att statliga SVEAskog med hjälp av snillrika omvägar lyckats anlita över 1000 polska skogsarbetare för arbete i Sverige till löner som är lägre än hälften av vad en svensk skulle fått och dessutom lyckats frånta sig ansvar för skaderisker. Jan från Polen fick ca 65 kr i timmen
- Jag hörde talas om svenskarnas löner men hade ingen säker uppgift, säger han med anledning av löneskillnaden.

Läs om inslaget här: http://www.sr.se/cgi-bin/blekinge/nyheter/artikel.asp?artikel=1888548

Detta var en nyhet som fick mig att reagera kraftigt speciellt med tanke på att socialdemokratiske Göran Persson är tillträdande styrelseordförande för just SVEAskog. Ett sådant totalkapitalistiskt beteende borde inte tilltala en fd socialdemokratisk partiledare och statsminister. Det är ju också en intressant nyhet eftersom den berör folks tveksamheter till EU och rädslan för att man själv eller nära och kära ska förlora arbetet för att någon från ett annat land med lägre levnadskostnader kan ta arbetet för en.
Det är ju dessutom en jämlikhetsfråga som engagerar, alla som jobbar i Sverige har väl rätt till svensk lön och svensk trygghet.
Således; detta borde vara en nyhet som kan vara intressant för de flesta lyssnare.

Om man ser till nyheten ur den journalistiska närhetsprincipens perspektiv som Kenth Andréasson skriver om så är den ju i allra högsta grad intressant för oss i väst- och sydsverige då stormarna har gjort skogsarbetare till en efterfrågad yrkesgrupp.

Genom intervjun av Jan så får nyheten en personlig vinkling och som lyssnare är det lätt att bli irriterad och känna sig sviken å hans vägnar. Han är egenföretagare i Polen som är driftig nog att skaffa sig arbete utomlands via bemanningsföretag och så blir han på detta sätt utnyttjad. Hans kompetens värdesätts inte som de svenska kollegornas och hans trygghet vill man inte bry sig om. Det svenska facket rasar naturligtvis vilket ger nyheten ett än bredare perspektiv; tillåter vår högerriktade regering att den lille mannen körs över på detta vis? Är t o m vår regerig och riksdag så kapitalistiskt fokuserad att de tillgriper högst tveksamma metoder för att få ned kostnaderna inom sina bolag.

I och med att det är just ett statlig bolag så har medierna informationsplikt, dessa bolag äger vi med våra skattepengar - ska det få gå till på detta viset? Att Göran Persson som riksbekant namn nämns i inslaget minskar ju inte dessa aktualitet direkt.

och främst

Har du lyckats hitta hit? Varmt välkommen.
Bara några beskrivande ord: Den här bloggen har jag startat som en del av den journalistik-kurs jag läser den här terminen. Jag tror dock inte att inläggen kommer hållas strikt inom uppgifternas ramar utan förhoppningsvis utvecklas med mig som skribent.
Inläggen kommer kanske inte komma ofta, men de kommer vara naggande goda. Så "har du tid och pengar" så läser du Friggas blogg.

Först

Man får väl inleda något tvekande.... så man förstår hur alltihopa fungerar